Så här skrev jag på Facebook idag:
Vissnandets, falnandets, kylnandets dagar – uppbrottstider, klarsynstider, omtänkartider.
En vän (tack, Fredrik T.!) påpekade att jag det jag försöker fånga liknar det tillstånd som Karlfeldt i beskriver i ”Höstens vår” (Fridolins lustgård, 1901):
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Som ett musikaliskt ledmotiv för en underbar höst kommer här en magnifik tolkning av Bachs konsert för violin och oboe (BWV 1060). Vilken energi – hos hela ensemblen!
5 svar på ”Sörj inte, september är här”
En fin låt! Den är rolig att spela men jobbig.
Så småningom kommer oktober och då kanske fortsättningen kan passa?
Den har jag också spelat. Fast cellostämman. Det lät inte alls lika energiskt.
Din morfar hävdade livet ut bestämt att han fått underkänt på en uppsats i tredje klass i folkskolan eftersom han vid uppgiften att skriva om ”Min bästa årstid” som den ende i klassen behandlat HÖSTEN
En fin låt som jag hört många gånger. Jag tycker dock att de spelar alldeles för fort. När vi gick igenom stycket på konservatoriet höll ensemblen ett betydligt lägre tempo.
Enligt min mening har även klassiska musiker drabbats av nutidens brist på förmåga att vila i ögonblicket, och att njuta av essensen av det man just nu håller på med. Det verkar även här handla om att rusa igenom allt i högt tempo för att 1) imponera på andra och 2) skynda så fort som möjligt mot nästa upplevelse.
Men det är som sagt min högst personliga uppfattning
Jag tycker att oboe ska spelas fort eller långsamt (det var en åsikt som jag inte visste att jag hade förrän jag funderade över varför jag gillar den här versionen). Det är ett underskönt instrument i sina bästa stunder, men det kan också låta lite tradigt om det spelas på rutin.