Kategori: Poesi & cetera

ute i det fria pågick någon slags frälsning massornas möte med det oerhörda men vi där vi satt upplevde vi att det inte angick oss vi fortsatte bordskonversationen medan maten kallnade på våra tallrikar när vi såg oss om efter serveringspersonalen verkade den vara försvunnen besynnerligt sa johan och tittade på klockan måste gå nu om du ursäktar det har varit lärorikt och trevligt ute i det fria pågick någon slags frälsning massornas möte med det oerhörda när jag vände huvudet åt höger såg jag ett bländande ljus jag inte kunde tolka

Jag kallar denna komposition ”En vilsen påskfjäder söker skydd i schersminen”. Man kan se den som en vertikal variant av Klees gyllene fisk.

1. Skaffa utbildning

Nej, förresten – det behövs inte. Gå till 2.

2. Skaffa kontakter

Ooops, gå tillbaks till 1.

3. Välj en offentlig pose som känns bra för dig.

Välj från listan nedan:

• sur
• arg
• grinig
• folkkilsken
• inbunden
• rubbad
• grandios.

4. Inta en position i det politiska landskapet.

Kan verka knepigt eftersom det finns så många ställen att gå till. Men om du följer skyltarna nedan så är det lätt att hitta fram.

 

5. Samla in material.

Vad det är, är inte så viktigt så länge det luktar, jäser, härsknar, ruttnar, puttrar, dryper eller ser jätteäckligt ut. Här kommer några förslag som kan hjälpa dig på traven:

• halvårsgammalt rådjurskadaver
• använda öronpinnar
• fermenterade blöjor
• finhackad noshörning
• krafs från hudveck
• psoriasis-flingor från hårbottnen
• Mamma Scan-falukorv som ramlat ner bakom kylskåpet.

6. Arrangera ditt material i konsthallen.

Du kan juxtapositionera det med något annat om du vill, till exempel en Ikea-soffa, en bild av migrationsministern eller en dalahäst men det enklaste är faktiskt att bara hyra en släpvagn på Statoil och dumpa alltsammans på golvet.

7. Skicka ut vernissagekorten och gå till systemet och fixa skumpa.

8. Klarrt!

Lycka till med konstnärskarriären!

När det blir kallt ändrar väggen som skiljer de döda från de levande karaktär. Från att ha varit solid och hård som porslin blir den mjuk och geléaktig som en manet. När väggen piskas av vind och snö blir den lucker och porös, vilket gör att gastarna kan klämma sig igenom.

De döda fröjdar sig över att få vara tillbaks i de levandes värld. Inte minst älskar de att borda snöplogar och röjningstraktorer och fara som galningar längs gatorna i ett moln av sprättande snö. När de far förbi fylls den levande världen av oro. I dörrhålen till tusen vardagsrum står sovrufsiga pyjamasbarn och gråter förtvivlat. ”Pavor nocturnus!” säger de vuxna förnumstigt och bäddar in de små liven inför nästa mardröm. Trogna hundar som luktar vått ylle rispar sina ägares händer med tänderna och får sova i garaget. 

Naturligtvis måste de döda återvända till sig före första hanegället. De lämnar kvar de varmkörda plogarna och traktorerna på uppställningsplatserna. Förmiddagspersonalen förundras inte längre; de kan inte säga säkert, men de anar. Och de nämner inte för en själ att snöröjningens nattskift bortrationaliserades i de kommunala besparingarna för två decennier sedan. 

Vissa eftermiddagar tänker jag vänligt om mänskligheten och bestämmer mig för att jag, genom att vara en del av den, deltar i en vacker och storartad berättelse. Människan som övervinnare, tröstare, botare, ordnare, tänkare, kamrat, vårdare och så vidare. 

Vi bär änglavingar men det kan vi inte se om vi inte kränger nacken ur led; då är det så mycket lättare att med en blick mot marken bli påmind om bockfoten som sticker fram.

Idag lägger jag 46 kromosomeri handflatan, kramar dem och säger: ”De här delar jag med alla och med ingen; alla har likadana som jag och ingen har likadana som jag; mitt öde är oskiljaktigt förenat med allas och ingen kan leva mitt liv.”

Refräng:

ATTGTACACATGAGCGCAGAGATAGACAG … osv.

… som om varje vecka vore den sista, som om gröna blad kostade miljoner, som om fem välfunna ord kunde förändra historien, som om innerlighet och tillit kunde göra skillnad, som om glansen i en saltglaserad kruka kunde illuminera allt som var undangömt och dunkelt, som om siffror vore pärlor i ett sammetsskrin där fingrarna kunde vältra sig som delfiner i ett bollhav, som om alla sladdar som går hit och dit nånstans löper samman, som om telefonen på bordet låg och grunnade på goda nyheter, som om pennan var medveten som sin omvälvande kraft, som om de avbokade biljetterna var giltiga på en avbokad resa till ett avbokat möte där vi möter alla döda klasskamrater i ett dammigt och nedsläckt stadsmuseum där allt vi tappat bort på vägen står utställt och klassificerat, med namnen i darrigt bläck på gulnade etiketter, som om jorden som drösslar från krukorna en gång ska täcka kontinenten, som om stora hemligheter satt fast mellan våra tänder, som om dessa ord väntade på en läsare som kommer att dra efter andan när jag sätter. Punkt.

Kalle han var spenslig, Gustav han var tjock. 

Gustav hade kyller och Kalle hade rock. 

Kalle dog i Norge, Gustav dog ida’.

Gustav blev en bakelse och Kalle kaviar.

Tsaren ber artigt om två stolar till sig själv och tsarinnan. Bakom dem radar de fem barnen och familjens fyra tjänare upp sig. Jakov Jurovski och hans råskinn har gett sken av att det är fotografering på gång. Alla spelar med, trots att alla vet. I källardunklet glänser Historiens fjälliga skinn.

Allt som sedan sker, sker i fyllan och villan. Ett ursinnigt, skräckslaget rus, ett dånande, kvävande töcken, stänk, rassel, dunsar, skrik. Slår och hugger tills allt är stilla. Slår och hugger tills allt är stilla. Slår. Hugger. Tills … allt … är .. stilla.

Jakov Jurovski och hans råskinn stapplar ut i sommarnatten som luktar fuktigt gräs och snubblar över krocketbågar och hundleksaker. Skammen övergår deras förstånd.  Luften är nästan ljummen, men Jakov Jurovski huttrar kallsvettig. Han har kommit att tänka på experimentet han ombads göra. Experimentet han just har ödelagt.

Fortsättning följer.

Jakov Jurovski är en livsfarligt intelligent man som tycker om att följa order. Han beger sig till Ipatiev-villan där tsarfamiljen lever i husarrest, samlar sina värsta råskinn i köksregionen och funktionskontrollerar en försvarlig hög med skjutvapen: cowboyrevolvrar, maskinmördargevär, kulströare och blypeppror, bazookor, laserpickadollor, muskedunder samt avsågade storm- och hagelbössor.

Mitt i natten släpas familjen upp ur sängarna och förs ner till ett källarutrymme. De är vana vid att fösas omkring av revolutionärer som luktar armsvett och tobaksrök, och de följer med under tystnad. Tsarens ansikte är fårat av bekymmer och kuddrynkor, tsarinnan blänger ilsket och trotsigt på sina väktare och barnen bara följer med – sömnrufsiga, rosenkindade och klarögda. 

Historia skall skrivas – i blod.

Fortsättning följer.