Kategorier
Kulturknutterier Poesi & cetera

Om alla dessa människor

alla dessa människor som inte svarar på mejl
alla dessa människor som dröjer
alla desssa människor som hukar i tystnaden
alla dessa människor som låter
det osagda vara osagt
men stundtals förstått
alla dessa människor som väntar
på ett svar, en vink, en order
om uppbrott, avsteg, insikt
alla dessa människor som håller sig undan
alla dessa människor vars avsikter staplas i det fördolda
i väntan på vindsstädning, källarröjning, bouppteckning

ett vältrampat spår i novembersnö
mellan farstutrappa och vändplats
och tusen tysta utandningar

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Om poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag tittar på den.
Komplexiteten. Jaha.
Det är som på Louvren.

Ingenjören och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag observerar den. Gör mätningar. Analyserar mina data.
Komplexiteten. Hmm.
Jag sätter igång med att frilägga delar av komplexiteten. Skapar en försöksuppställning. Frilägger delar av komplexiteten och analyserar dem separat.
Det är ett himla slit. Ibland blir frustrationen mig övermäktig, och jag känner förtvivlan. Men jag fortsätter.
Hittar lagbundenhet. Skapar modeller med vilka jag kan förutsäga skeenden och så småningom nyttiggöra min forskning.
Det är som på labbet.
Kategorier
Ett djefla lif

Ett djupt morrande i mörkret

Jag ställer mig ofta frågan om hur jag skulle reagera om jag mötte en farlig eller våldsam situation. Hade jag blivit passiv eller rädd, ilsken eller hänsynslös? Är jag den som fryser, löper, tar kommandot eller slåss?

En indikation fick jag i novembermörkret igår. Jag stack ut på en joggingrunda för att vårda musklerna som blivit stela efter styrketräning och distansstegring under de senaste veckorna. Vid skogsdungen som förbinder villaområdet med Mesta skog lufsade jag in trettio meter i mörkret på en smal stig som mina fötter känner väl.

Då hör jag plötsligt ett djupt morrande i buskarna. Det låter som en stor, arg hund. Riktigt stor, alltså – i rottweiler- eller hjorthundsstorlek.

De som känner mig skulle inte bli förvånade över vad jag gör. När jag skräms av plötsliga ljud och intryck reagerar jag ofta väldigt kraftigt: jag rycker till i hela kroppen och skriker rakt ut.

Det evolutionära syftet med den reaktionen är så uppenbar i situationen jag befinner mig. I samma ögonblick som jag rycker till och ropar blir jag medveten om hotet i mörkret. Jag vrålar högt mot det som morrar och  fäktar med armarna över huvudet.

Vad det än är som står i buskarna så har jag nu det moraliska övertaget. Jag hör en stor kropp knaka runt i vegetationen och lufsa bort, in i det regniga mörkret.

Nu känner jag naturligtvis att det är tryggare att springa ut till den belysta cykelbanan. Jag försöker intensivt tolka ljuden jag hörde. En stor hund? Kanske – men vad farao gör den i mörkret? En varg – hmm … Ett stort klövdjur – märkligt ljud i så fall.

Jag springer vidare och är inte ett dugg rädd – bara upplivad. När jag passerat dungen på vänster hand springer jag rätt ut i mörkret på en åker som står i träda. (Sådär håller man på när man är gammal orienterare; lera ger bra styrketräning och är skonsamt mot stela leder.) Nu löper jag parallellt med dungen där djuret befann sig. När jag kommit hundra meter in i mörkret hör jag att det knakar där inne. Men det bekymrar mig föga – jag löper bara vidare på det leriga fältet, omvärvd av mörker och regn men med hyfsad sikt ändå i skenet från gatlyktorna 200 meter bakom mig.

På vägen tillbaka händer det igen. Den där varelsen knakar och bökar och står i skogsbrynet och morrar igen. Nu är ljudet svårare att placera – det kan vara vad som helst som står där i mörkret och hotar mig. Nu tänker jag ”varg” vilket inte skrämmer mig eftersom jag uppfattar dem som fruktansvärt skygga. Sen tänker jag ”vildsvin” vilket är betydligt obehagligare.

Men vad det än är, så har jag bara ett motmedel: min dominans. Jag ställer mig och vrålar och viftar på samma sätt och tänker på den underbara YouTube-filmen av mannen som skrämde bort en älg. (Faktum är att jag lät ungefär som honom.)

Jag får samma reaktion: det knakar i snåren och en tung kropp lufsar undan. Själv springer jag på, utan att rusa, mot gatlyktorna. Med jämna mellanrum tittar jag bakåt, beredd på att gå till offensiven istället för att fly – helt enkelt för att i det ögonblicket känner att det är mindre chans att bli skadad på det sättet.

Men nu är mitt äventyr över. Jag joggar hemåt och funderar på vad det var jag hörde. Hörseln var det enda sinnet som uppfattade något, men jag är helt övertygad om att det var något stort och tungt i mörkret. Vildsvin, hund, varg, ilsken älg – jag kan just inte komma på något annat alternativ.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Intellektuella – då och nu

Jag sitter och kollar priser på den österrikiske psykiatern Viktor Frankls berömda bok Trotzdem Ja Zum Leben Sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager, mer känd som Man’s Search for Meaning. Kort beskrivet är det en reflektion över människans sökande efter mening i tillvaron, baserad på Frankls erfarenheter som Auschwitz-överlevare.

Här kan man läsa formuleringar som dessa (klipp från bloggen Brain Pickings):

[E]verything can be taken from a man but one thing: the last of the human freedoms — to choose one’s attitude in any given set of circumstances, to choose one’s own way.

Every day, every hour, offered the opportunity to make a decision, a decision which determined whether you would or would not submit to those powers which threatened to rob you of your very self, your inner freedom; which determined whether or not you would become the plaything of circumstance, renouncing freedom and dignity to become molded into the form of the typical inmate.

När jag är inne på AdLibris-sidan med den svenska översättningen får jag tips om andra böcker som andra köpare av Frankl har beställt. När jag ser det första namnet rycker jag nästan till.

För en kort sekund känner jag något som liknar ett svagt äckel. Så stark är kontrasten mellan dåtidens intellektuelle, Frankl, och nutidens, Elaine Bergqvist (numera gift Eksvärd). Båda gör de anspråk på att kunna guida sina medmänniskor genom en komplex tillvaro, båda har de hög status bland sina samtida – men nu när jag skriver detta känns det nästan vanvördigt att nämna dem i samma mening.

Vi lever i en civilisation på dekis, minst sagt.

Kategorier
Poesi & cetera Trams

Belisaurus Super Rex

Den förfärligaste skräcködla som någonsin släpat sin fjälliga buk mot denna världs damm och smuts är Belisaurus Super Rex vilken var tsar Justinianskijs handgångne man då Nikeupproret skulle slås ner i Konstantintinopel. På Hipsterdromen körde han in med tsarens bepansrade Opel och rusade med postromerskt dödsförakt mot den upphetsade folkmassan som lät Nike-skorna regna över honom och med postromersk brutalitet svingade han sitt postromerska gladius och skilde sålunda 30 000 vrålande huvuden från 30 000 sparkande och fäktande kroppar.

Tsar Justinianskij bevittnade detta från sin takvåning och befann det vara gott. Därför beordrades Belisarius Super Rex dra på härnadståg mot vandaler, sandaler, östgoter, västgoter, norrgoter, södergoter, mittgoter och restgoter. För den postromerske skräcködlan Belisarius Super Rex från Kontstantintinopel darrade dessa postgermanska vildar och alla sträckte de vapen i ökensanden i fåfängt hopp om att slippa flängas och halas och gröpas. Men Belisarius Super Rex visade icke nåd mot dem som icke förut visat nåd mot dem dem skyldiga voro. Så kristen han var!

Gelimer släpades till Kontstantintinopel. Vitiges släpades till Kontstantintinopel. Gruskrlirsrik, Srkasraenfasson och Skraerkalramer släpades till Kontstantintinopel. Karin Söder och Herbert Tingsten släpades till Kontstantintinopel.

Tsar Justinianskij bevittnade detta under stigande upprördhet och lät ställa upp den postromerske skräcködlan Belisarius Super Rex för offentlig postromersk degradering med tillhörande förödmjukelse på Järntorget i Kontstantintinopel. Här blev han av med ordnar, knappar, tränsar, sabel och mössmärke. Men när tsar Justinianskijs kom till epåletterna ropade den postromerske skräcködlan Belisarius Super Rex i sin förtvivlan:
– Åh nej, inte  epåletterna!

Sedan lät den grymme Tsar Justinianski blända sin trogne strategos och utnämna honom till Usel Tiggare av Lägsta Graden. Den forne postromerske skräcködlan fick därefter gå och tigga sitt levebröd med orden:
– Giv en slant åt den postromerske skräcködlan Belisarius Super Rex!

Men Tsar Justinianskij, som var gift med gåstämjerskan Theodora, sov inte gott en enda natt resten av sitt liv.

Kategorier
Ett djefla lif

Om att sätta in en SSD i en två år gammal Macbook

Åh, vad jag är glad att jag
• slank in på MediaMarkt
• köpte mig en 250 GB SSD
• flyttade ett stort bildbibliotek från min befintliga hårddisk till en extern skiva (ett par timmar)
• gjorde en klonad kopia av min befintliga hårddisk till min SSD (6–7 timmars kopiering) med hjälp av SuperDuper!
• skruvade upp min dator, plockade bort min hårddisk (som börjat ge tecken ifrån sig om att den inte är frisk)
• satte in min SSD och bootade

AAAAHHH! Som ett dopp i ett spegelblankt hav en julimorgon, som ett stort glas Pepsi efter ett hårt löppass, som att bli av med en stor vaxpropp hos örondoktorn … BEHAG, SÄLLHET, LÄTTNAD!

Det var som att ge arsenik till en gammal märr eller steroider till en förbrukad hockeyspelare – svisch, svosch öppnar burken fönster och program och man minns plötsligt hur snabba datorerna var på 1990-talet.

Kategorier
Idrott Tankar från tvättstugan

Ta ut hörlurarna och tassa ut på stigarna

Från mitt FB-flöde:

Reflektion från en skogslöpare sedan 37 år: om du bara har sprungit med musik i öronen på platser där du hela tiden kan skymta andra människor, ja då har du aldrig upplevt det jag är ute efter när jag löptränar. Det jag söker när jag drar på mig mina tvättblekta och sönderrivna paltor är två slags möten: mötet med mig själv, och mötet med naturen.

Å ena sidan är det att löpträna på egen hand som att gå in i en klostercell där man blir ensam med sina egna tankar. Där kan man reflektera, strukturera och – inte minst – ändra proportionerna på det som flyter runt under vardagstänkandet i hemmet, under resa och på arbetsplatsen. Jag har kommit till otaliga insikter under tallars, granars och björkars kronor.

Å andra sidan blir mötet med naturen aldrig mer intensivt än när man är trött, blöt, smutsig och – framför allt – ensam. Att då möta en grävling eller älg på några stegs avstånd, se en tibast blomma på bar kvist, att höra vingslag och trumpetande från en ilsken trana, se skymningsljuset reflekteras i ett spindelnät eller känna den starka doften av pors och skvattram i skymningen vid en myrkant blir en upplevelse som tar en bortom det sinnliga och närmar sig det sublima.

Här är två tips till er som är nyfrälsta löpare. Ett: ta ur lurarna och börja lyssna på era egna tankar. Två: lämna cykelbanor och vägrenar och löp på detta lands uråldriga stignät (försåvitt ni inte kör rakt ut i blåbärsriset). Om ni inte uppskattar det – fine with me. Men chansen är stor att ni upptäcker något alldeles nytt.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Grattis på nationaldagen, kära hemland!

Igår gick jag och äldsta dottern en sväng bortom fotbollsplanerna och motionsslingan här i Mesta. Efter en kort promenad på en smal stig genom ett nedlagt grustag tog vi några kliv över en låg jordvall och så var vi framme vid den igenväxande Tacktorpsjön. Denna vår norrlandsmyr i mikroformat var upplyst av tusen små tussar av ängsull; det var som att se ut över en ljus stjärnhimmel. I väster lyste den nedåtgående solen genom den glesa tallskogen som doftade av skvattram. Borta vid den öppna vattenspegeln trumpetade en ensam trana. Tuvorna var översållade av tranbärsblommor och här och där skymtade vi hjortronblad.

Vi var på besök i den skandinaviska evigheten – årstidscyklisk, tjurigt envis och orubbad av seklernas nycker. Ett pendlande mellan å ena sidan stillastående, livsfientligt mörker och kyla, å andra sidan en häftig orkan av grönska och livskraft. Ingen som väljer att leva i den här delen av världen kan undgå att påverkas av pendlingen – kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar, kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar …

Det är därför jag har valt ut psalm 317 ur 1695 års psalmbok som det konstnärliga verk som förklarar och definierar livet i Sverige bättre och innerligare än något annat. Den är en del av de ritualer som vi som bor i Sverige genomför noggrant och allvarligt utan att förstå hur noggranna och allvarliga vi är. Det är en av de knepiga och extrema kulturyttringar vi deltar i, utan att förstå hur knepiga och extrema vi är.

1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

Idag jublar vi när våren och sommaren kommer. Hur måste det inte ha känts för 1600-talets svenskar? De som genomlidit mörkret och kylan i sina rökiga små hus där dagligstugan endast upplystes av härdens eld och en och annan talgdank i de långa mörka kvällarna. Vilken befrielse det måste vara när födobristen och survätan var förbi och de bleka och utmagrade barnen sprang lyckligt barfota över tunet. Vilken triumf de måste upplevt när den sociala isoleringen var över, byar och vägar började myllra av liv och jordbruksarbetet tog sin början.

År 1695 hade Sverige varit i krig i decennier, och framför dåtidens svenskar låg hela det stora nordiska kriget (1700–1721) då Karl XII skulle stiga som en raket mot himlen, explodera i bländande (men förfelad) handlingskraft och sedan falla slocknad mot undergången. Genom detta och allt som följde sjöng de som bodde i Sverige psalmen år efter år. Det blev  1800-tal, det blev 1900-tal och Sveriges somrar ilade. Men varje ny befolkningsgeneration visste precis vad psalmen handlade om.

Och till slut räddade den sig över även till oss med ett trehundra år gammalt budskap. Och det förunderliga är att vi fortfarande kan leva oss in i det som psalmdiktaren (kanske Kolmodin, kanske någon annan) ville förmedla. Tiden går men människans relation till det astronomiska och det biologiska är på många sätt densamma.

Har den äran på nationaldagen, kära, älskade, märkliga hemland.

Kategorier
Ett djefla lif

Olika sätt att se på äktenskapliga problem

Problem i ditt förhållande? Lugn – sådant går att lösa! Själv fick jag nyligen förslag på lösningar från två olika annonsörer. Dock skiljer de sig en smula när det gäller att förklara de bakomliggande orsakerna.

Den här annonsen dök upp på Facebook. Länken ledde till ett rikligt urval av potenshöjande dekokter och staminaökande essenser.

Den här annonsen kom via ett mejl. Som synes tyckte Dorunner att problemet vi behövde lösa var att bli överens om vem som ska göra vad därhemma – de var mer än villiga att delta i en faire le ménage à trois.

Det sista skämtet har jag hittat på alldeles själv. Det är jätteroligt och hemskt påhittigt, men dessvärre måste man lära sig franska för att förstå det.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Antichambrering utanför vårens kontor

Upprätt sittande i en karmstol av svarvat, böjt och limmat bokträ med sits av brandgult möbeltyg fäster jag blicken på de tre små lamporna i grönt, gult och rött på en vit platta i axelhöjd vid den dörr bakom vilken våren ägnar sig åt viktigare saker medan jag med jämna mellanrum spanar åt sidorna längs den frostiga korridoren som är kantad av brunisiga snövallar och på avstånd skymtar ett fönster genom vilket solen sträcker sina långa tunna spröt till strålar som är lika vackra som kraftlösa samtidigt som jag hör en klocka vilken jag inte kan se vars sekundvisare stapplar framåt med torra klickanden som vart och ett skär av en skiva av min tilldelade tid.