I onsdags deltog jag i en minnesstund för offren i Katyn i som hölls i 1:a kammarsalen i riksdagshuset. Under promenaden till stationen funderade jag på vilka beröringspunkter det mänskliga nätverk jag själv tillhör har med världshistoriens största krigskatastrof. Här följer några, långtifrån uttömmande, anteckningar (tagna ur minnet; rättelser och kompletteringar välkomnas!).
• Min morfar ledde den beredskapsstyrka på 30 man (med 10 skarpa skott var!) som natten mellan den 9 och 10 april skulle försvara Hälsingborgs hamn. De hade minerat hamnen och ordern var att spränga den i luften och retirera om tysken kom. ”Ingenting” hände mer än att ett stort föremål närmade sig från havet vid 4-tiden på morgonen i mörkläggningens dunkel. Det var några svettiga minuter innan min morfar bestämde sig för att låta farkosten anlöpa hamnen. Det visade sig att det var Stora bält-färjan vars kapten valt att gå runt Själland när han hörde att tyskarna tagit Köpenhamn.
• Fonden till min mors uppväxtmiljö var det ockuperade Danmarks strandlinje.
• Min farfar var produktspecialist på Bofors 40-millimeters. Han gjorde konfidentiella tjänsteresor till Västkusten under kriget. Ingen i familjen vet säkert vad han hade för ärende.
• Min far såg tysktågen på väg till Norge. Han såg också ett utländskt bombplan (tyskt?) flyga över Karlskoga. Den 17 december skakades staden av våldsamma explosioner.
• Lottens farbror tjänstgjorde i beredskapen hela kriget.
• Polska vänner växte upp under nazistockupationen. Han såg bl.a. ryska soldater våldta polska kvinnor. Hon levde gömd långa perioder, och var då bara ute på nätterna. Mannens far var krigsfånge i Tyskland och såg Dresden brinna.
• Världens bäste skotte, dvs. Bästisgrannens man, hade en morbror (?) som slogs i 7th Armoured Division, aka Desert Rats.
• En vän och kollega till Lotten och mig deltog som sjukvårdare vid ockupationen av Frankrike och på Östfronten. Han var bland annat med vid striderna vid traktorfabriken i Stalingrad.
• En polsk–svensk klasskamrat berättade om sin farfar som blev sovjetisk krigsfånge, frigavs 1941 och sedan slogs i brittisk uniform vid Monte Cassino.
• En nära vän till Lottens morbror upplevde som sjuåring de allierades bombningar. Han darrade länge av skräck efter varje anfall – darrningar som han ännu bär med sig när han blir stressad.
• Min far hade en kvinnlig kurskamrat som var i Dresden under bombnätterna 1945. Hon flydde med familjen febersjuk ut på landsorten och vidare till Sverige. Min far hade också en tysk kollega på anestesiologen i Jönköping i början av 1960-talet som hade deltagit i kriget på östfronten, dömts till döden efter ordervägran (han hade inte skjutit ryska krigsfångar utan släppt dem), men benådats för sin ungdom och efter avtjänat fängelsestraff. Senare skickades han med flygplan för att slåss med Afrikakåren men blev nedskjuten över Medelhavet. Han räddades slutligen av en fiskebåt.
• Orienterarvänner hade en pappa som var busgrabb i det ockuperade Norge, och bland annat stal dynamit från tyskarna.
• En orienterarvän till mina föräldrar slogs som frivillig i vinterkriget och fortsättningskriget.
• En kvinna jag träffade vid en föreläsning flydde från Ostpreussen. Det var uppenbart att hon har varit med om förfärliga ting.
Vilka krigsminnen finns i din familj och din bekantskapskrets? Borde vi inte samla in dem nu, på samma sätt som BBC gjorde för några år sen?
