by Olle Bergman on 6 juni, 2013
Igår gick jag och äldsta dottern en sväng bortom fotbollsplanerna och motionsslingan här i Mesta. Efter en kort promenad på en smal stig genom ett nedlagt grustag tog vi några kliv över en låg jordvall och så var vi framme vid den igenväxande Tacktorpsjön. Denna vår norrlandsmyr i mikroformat var upplyst av tusen små tussar av ängsull; det var som att se ut över en ljus stjärnhimmel. I väster lyste den nedåtgående solen genom den glesa tallskogen som doftade av skvattram. Borta vid den öppna vattenspegeln trumpetade en ensam trana. Tuvorna var översållade av tranbärsblommor och här och där skymtade vi hjortronblad.
Vi var på besök i den skandinaviska evigheten – årstidscyklisk, tjurigt envis och orubbad av seklernas nycker. Ett pendlande mellan å ena sidan stillastående, livsfientligt mörker och kyla, å andra sidan en häftig orkan av grönska och livskraft. Ingen som väljer att leva i den här delen av världen kan undgå att påverkas av pendlingen – kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar, kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar …
Det är därför jag har valt ut psalm 317 ur 1695 års psalmbok som det konstnärliga verk som förklarar och definierar livet i Sverige bättre och innerligare än något annat. Den är en del av de ritualer som vi som bor i Sverige genomför noggrant och allvarligt utan att förstå hur noggranna och allvarliga vi är. Det är en av de knepiga och extrema kulturyttringar vi deltar i, utan att förstå hur knepiga och extrema vi är.
1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.
2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.
Idag jublar vi när våren och sommaren kommer. Hur måste det inte ha känts för 1600-talets svenskar? De som genomlidit mörkret och kylan i sina rökiga små hus där dagligstugan endast upplystes av härdens eld och en och annan talgdank i de långa mörka kvällarna. Vilken befrielse det måste vara när födobristen och survätan var förbi och de bleka och utmagrade barnen sprang lyckligt barfota över tunet. Vilken triumf de måste upplevt när den sociala isoleringen var över, byar och vägar började myllra av liv och jordbruksarbetet tog sin början.
År 1695 hade Sverige varit i krig i decennier, och framför dåtidens svenskar låg hela det stora nordiska kriget (1700–1721) då Karl XII skulle stiga som en raket mot himlen, explodera i bländande (men förfelad) handlingskraft och sedan falla slocknad mot undergången. Genom detta och allt som följde sjöng de som bodde i Sverige psalmen år efter år. Det blev 1800-tal, det blev 1900-tal och Sveriges somrar ilade. Men varje ny befolkningsgeneration visste precis vad psalmen handlade om.
Och till slut räddade den sig över även till oss med ett trehundra år gammalt budskap. Och det förunderliga är att vi fortfarande kan leva oss in i det som psalmdiktaren (kanske Kolmodin, kanske någon annan) ville förmedla. Tiden går men människans relation till det astronomiska och det biologiska är på många sätt densamma.
Har den äran på nationaldagen, kära, älskade, märkliga hemland.
by Olle Bergman on 1 april, 2013
Problem i ditt förhållande? Lugn – sådant går att lösa! Själv fick jag nyligen förslag på lösningar från två olika annonsörer. Dock skiljer de sig en smula när det gäller att förklara de bakomliggande orsakerna.
Den här annonsen dök upp på Facebook. Länken ledde till ett rikligt urval av potenshöjande dekokter och staminaökande essenser.
Den här annonsen kom via ett mejl. Som synes tyckte Dorunner att problemet vi behövde lösa var att bli överens om vem som ska göra vad därhemma – de var mer än villiga att delta i en faire le ménage à trois.
Det sista skämtet har jag hittat på alldeles själv. Det är jätteroligt och hemskt påhittigt, men dessvärre måste man lära sig franska för att förstå det.
by Olle Bergman on 23 mars, 2013
Upprätt sittande i en karmstol av svarvat, böjt och limmat bokträ med sits av brandgult möbeltyg fäster jag blicken på de tre små lamporna i grönt, gult och rött på en vit platta i axelhöjd vid den dörr bakom vilken våren ägnar sig åt viktigare saker medan jag med jämna mellanrum spanar åt sidorna längs den frostiga korridoren som är kantad av brunisiga snövallar och på avstånd skymtar ett fönster genom vilket solen sträcker sina långa tunna spröt till strålar som är lika vackra som kraftlösa samtidigt som jag hör en klocka vilken jag inte kan se vars sekundvisare stapplar framåt med torra klickanden som vart och ett skär av en skiva av min tilldelade tid.
by Olle Bergman on 6 mars, 2013
En liten volym som man läser på en kväll men som utgör ingången till ett av 1900-talets största sociala trauman: de tyska flyktingarnas upplevelser i slutet av andra världskriget. Lille Arnold, som försvann i ett fruktansvärt ögonblick vid en bondby utanför Königsberg, svävar som en förbannelse och en förhoppning över den lilla familjen där den yngre sonen – berättarjaget – inte kan förstå varför han måste vara undanskuffad av en hypotetisk person.
Större delen av boken är en ironiskt invecklad skildring av alla de undersökningar som görs för att utröna om hittebarn 2307 verkligen är Arnold. Här smyger författaren på ett subtilt sätt in Nazitysklands rashygieniska tankegods i skildringen av skallmätningar och fotavgjutningar.
Slutet är närmast chockartat – jag har sällan varit med om en bok som växer så enormt under läsningen av de två sista sidorna.
Andra tips: Återföreningen av Fred Uhlman och I skuggan av min bror av Uwe Timm.
Wikipediaartikel (på tyska)
by Olle Bergman on 12 februari, 2013
På Digitalt Museum kan man studera en gammaldags ålderstrappa från Nordiska museet:
10 år
Som tioåring glad han står
I lifvets första ljusa år.
20 år.
Vid tjugo år en yngling skön
Om kärlek ber sin varma bön
30.
Vid trettio med hemmets lycka
Hans lefnad barn och maka smycka.
40.
När fyrtio år han hunnit
Sin sträfvans mål har vunnit.
50.
Vid femtio på sin banas höjd
Han väger lifvets sorg och fröjd.
60.
Vid sextio vägen redan lutar
Dit ner der lifvets vandring slutar.
70.
På stafven stödd med gråa hår
Han räknar sina sjuttio år
80.
De åttio årens börda pressa
Allt djupare hans hvita hjässa.
90.
En nittioåring lam och böjd
Knappt minnet har af lifvets fröjd
100.
Och så när hundra år förflutit
Sitt öga han i dödssömn slutit.
by Olle Bergman on 7 februari, 2013
Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.
Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.
Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:
Goin down the road feelin bad
Goin down the road feelin bad
Don’t wanna be treated this a way
Sen har vi låttexter som går bortom ”feeling blue”, ”vara nere” eller att ”känna sig som ett utsketet äpplamos”. Jag talar om texter som på ett insiktsfullt sätt beskriver klinisk depression. Här följer en radda länkar till låtar – jag håller dokumentet öppet och lägger till fler:
Agony
Mark Everett i Eels har skrivit ärligare om sina inre demoner än någon annan inom den moderna musikbranschen. Den här låten fokuserar kring den närmast fysiska smärta som verkligt djup depression kan ge –
agony.
Att kastas in i depression är att fastna i vinkelvolten. När medvetandet försöker få tankar, beteenden och känslor att slå in på nya vägar, ta nya tag eller kanske till och med försöka finna något värdefullt eller förnöjsamt i tillvaron – ja, då sveper depressionen in alltsammans i sitt mörker av passivitet och hopplöshet och kväver varje initiativ. Den där monotonin speglas så väl av Bonnie ”Prince” Billys förtvivlade refräng:
then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …
Depression innehåller ofta ett starkt inslag av alienering. Människor på gatan verkar konstiga, nästan hotfulla, och uppträder som om de var hämtade ur
Invasion of the Body Snatchers. De som skrattar gör det för att du är så värdelös och ful, de som ser på dig gör det med förakt.
by Olle Bergman on 1 februari, 2013
Zara Larsson marknadsförs som the Next Big Thing. Hennes röst känns så bekant, bara – de där vibrationerna i skallbenet mellan käken och örat, känslan av att något därinne kommer att gå sönder. Något som det var ganska länge sen som jag upplevde …
Kommer så småningom på vad det är jag associerar till.
by Olle Bergman on 31 januari, 2013
Bästa hundägare som tror på fekal transubstantiation!
Jo, jag vet att ni aldrig låter hoppet slockna. Ni prövar och testar, experimenterar och försöker. Allra oftast i snövallarna bredvid gång- och cykelbanor men man kan spåra er verksamhet mest överallt där en hund kan kura ihop och klämma ihop sig som en kaviartub.
Dessvärre har jag ett trist besked till er: snön kommer inte att absorbera, lösa upp eller digerera det som era hundar har lämnat efter sig. De avlånga artefakterna kommer att djupfrysas – precis som vanligt – och när vind, sol och regn transformerar snön till smältvatten och vårmoln kommer de att titta fram – precis som vanligt.
Hur jag vet det? Jo, jag är kemist som har studerat för professor Balthazar. Till yttermera visso snölöpare som avskyr postrektal kontamination på mina dubbskor.
by Olle Bergman on 30 januari, 2013
Helen Keller (1880-1968) skrev följande:
When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.
Jag stretar på med mitt medelåldersvardande. Häromdagen läste jag inbjudan till något kraftprov för skogslöpare och tänkte för första gången, tror jag, att ”det där kommer jag aldrig att kunna genomföra”.
Samma vecka hittar jag ett notblad som hängt med i pappershögarna i 25 år – ett lutpreludium av Bach transponerat för gitarr.
Och det sällsamma är att jag, snart 25 år efter det att jag tog lektioner i klassisk gitarr, tänker ”Det där skulle jag kunna öva in. Det kommer inte att låta som min lärare Anders Miolin (här med ett annat Bach-preludium) eller den briljanta Ana Vidovic (här med en annan Bachkomposition). Men jag kommer, med lite möda, att kunna ta mig igenom det med den äran, om än lite i långsammaste laget.”
Dörren till 15 km kuperad trail-run har stängts. Dörren till Bach har öppnats.
by Olle Bergman on 25 januari, 2013
ikväll står universums fönster
på vid gavel
och månen hänger ut
och vänder sitt ansikte mot oss
”hur är det fatt, hur är det fatt där nere?”
säger hon och kinderna lyser gula
men allt hon hör är
snöknarr och torrhosta
canes minor och orion
cassiopeia och cepheus
gnistrar som pokaler
i ett prisskåp
i gläntan
ligger grenskuggorna
utspridda över snön
och min värmerök
sipprar långsamt ner
i svalget ovanför
