by admin on 27 juli, 2010
En av mina favoriter i vårens Eurovision Song Contest var den ryske Peter Nalitch som sjöng i en underbart äktrysk livet-är-kort–sorgligt-och-smärtsamt chanson-tradition – fast med en glimt i ögat stor som xenonbelysningen till Råsunda.
1. Friska först upp minnet med hans bidrag Lost & Forgotten. Kommer du ihåg hur snyggt de sjöng, eller tyckte du mest var fånigt? Själv tycker jag det är magnifikt och skulle själv gärna stå där och sjunga hjärta-smärta om den omöjliga kärleken med lite Carola-blås i håret.
2. Besök sedan hans webbplats och notera att det finns massor av sånger att ladda ner för den vars hjärta är mottagligt för slaviskt svårmod.
by admin on 22 juli, 2010
Kan tänka mig att den är nästan 20 år gammal, den gamla träningsjackan från Helsingborgs SOK som jag sprungit med
- i ur & skur
- i vått & torrt
- över stock & över sten
- i glädje & i sorg.
Okänt antal kilometer avverkade i skog, på stig och på väg. Men nu har den sprungit färdigt: yngre jackor har sedan tidigare börjat armbåga sig in i löpargarderoben och det definitiva slutet för gamm-jackan kom när en elak granpinne slet upp en decimeterlång reva i det tunnslitna tyget.
Farväl, trogne vän. Må du för evigt få löpa på tallmoar, strandhedar, lavhällar, blåbärstuvor och barrtäckta stigar.
by admin on 19 juli, 2010
Om jag skulle göra en lista – utan speciell inbördes ordning – över mina rockikonhjältaridolkompisar skulle den innehålla bland annat
- Robert Smith i The Cure
- David Bowie (t.o.m. 1981)
- Dave Grohl i Foo Fighters
- J Mascis i Dinosaur JR
- Neil Halstead i Mojave 3
- Roddy Woomble i Idlewild
- Mark Seymour i Hunters & Collectors.
(Måste fundera mer på den där listan … den är längre … men den här kort-versionen får räcka för stunden …)
Det närmast jag kommit de sex översta är ett kort med en personlig autograf från Robert Smith, förmedlad via taxichauffören som brukar köra honom från Bognor Regis till London. Den sjunde har jag dock träffat i verkligheten, när han gjorde en mycket obskyr spelning i Eskilstuna – av alla platser på jordklotet.
Jag passade på att fråga honom en sak som jag då undrat över i drygt 20 år: varför inleds låten ”Talking to a Stranger” med raden ”Souvent pour s’amuser les hommes d’équipage”? Varpå Mark gav sig in i ett resonemang om en sjöman som dödade en albatross och allt vad det kan leda till.
Med andra ord: istället för att resonera kring dikten L’Albatros av Charles Baudelaire, där albatrossen är en ganska tydlig metafor för konstnärens tafatthet i den naiva realismens tillvaro, så reflekterade han över The Rime of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge, där albatrossen som den gamle sjömannen dödar är en betydligt mer svårfångad symbol.
Jag opponerade mig inte. Jag bara tänkte att även hjältar kan virra till det, och att Mark trots allt är en lysande sångare och låtskrivare.
by admin on 19 juli, 2010
Kom ihåg – inget googlande innan du har skickat in svaret!
Till tävlingen.
by admin on 13 juli, 2010
Är det nån mer än jag som tänker på den här sketchen när ni ser Mr Oatman på HavreFras-paketen?
by admin on 12 juli, 2010
det lättar framåt kvällen
när det tystnar i kvarteren
när himlen sugs upp av granskogsranden
och ljuset rinner ner i molnslingornas sprickor
när kartongen av tid är tömd
när det strävsamma hjärtat finner ro
i dagens första djupa andetag
där luften inte längre är svullen
av fukt och värme
och bara smakar som det enklaste och dyrbaraste:
ett glas kallt vatten
by admin on 27 juni, 2010
Som en svampköttsblek skräddare på den skogstjärnssvarta studsmattan från Texas Trampoline har jag idag gassat mig i soleriet, fångat fotoner och hållit upp världshistorien snett ovanför hjässan för att freda mina ögon. Sedermera föll jag till marken och såg att jag svettades gräs, grus och myror från mina värmedåsiga lemmar. Då stod jag upp, beredde min väg till kranaltaret i köket, hällde upp en halv liter heligt vatten som silats genom Hyndevadsåsen, drack det och lät mig sålunda uppslukas inifrån av skapelsen. Alltet är ett, ett är allt och allt är alldeles förträffligt.
by admin on 10 juni, 2010
Molnen strövar
som betande boskap
över den blekblå slätten
över oss.
Grönskan väller fram
som var ur ett sår
det löddrar, bubblar
i grönt:
bladverk, skott, revor och strån.
En varsam vind
nuddar ansiktet
den smakar som
vatten:
ofördärvad,
oprövad,
aningslös.
Jag behöver inga svar
för inga frågor är ställda.
Jag behöver bara närvaro.
Tids nog, tids nog …
Det är så sällsamt
med dessa människor
som äter frukost med oss
på hotell.
Borde vi inte
komma varandra nära
när vi plockar baconskivor,
slevar fil och väntar i led
vid den pysande kaffeautomaten.
Sammanförda av Det Stora Godtycket
skulle vi kunna ta tillfället i akt
och genomföra en ritual
där vi bröt brödet tillsammans
och åt det under tystnad
besinnande
Det Stora Gemensamma.
Vi kunde sedan
packa färdigt,
checka ut
och fara vidare
var och en till sitt ärende
men alla
förändrade.
(Scandic Hotel, Karlskrona)
Anförda av min amoraliska hustru cyklade jag, tioåringen och nästantrettonåringen till tioåringens skola och idkade civil (o)lydnad genom att klippa ner ett vresrossnår som svalt femton platser av det ständigt fulla cykelstället. Vi utförde helt enkelt den uppgift som skolans vaktmästare, alternativt parkförvaltningen, glömt att utföra. Samhällsuppbyggande anarkism, liksom. Ordningsskapande självsvåldighet, typ.
Lagersbergsungarna blev nyfikna och cirklade runt oss på sina cyklar. Det slog mig plötsligt att det var så gängen av ungar såg ut i villakvarteren där jag växte upp: en livfull och trevligt lortig blandning av kön och åldrar. Såna osorterade barngäng fanns i barnböckerna också. Men i våra kvarter är barnen prydligt ålders- och könssegregerade. Tolvåringar leker med tolvåringar och sexåringar leker med sexåringar och aldrig mötas de två.
En fråga att ställa sig för den som vill fundera: har vi skapat en sorterad värld för våra villaungar, där den uppdelning som präglar dagis och skolor också präglar fritiden? Vore det inte trivsamt att röra om och blanda?
