Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.
Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.
Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):
H C Andersen: Ole Lukøie:
”og saa løftede Ole Lukøie den lille Hjalmar op i Vinduet og sagde, ”der skal Du see min Broder, den anden Ole Lukøie! de kalde ham ogsaa Døden! seer Du, han seer slet ikke slem ud, som i Billedebøgerne, hvor han er Been og Knokler! nei, det er Sølvbroderi han har paa Kjolen: det er den deiligste Husar-Uniform! en Kappe af sort Fløiel flyver bag ud over Hesten! see hvor han rider i Gallop.”
Oscar Wilde, Spöket på Canterville:
‘Poor, poor Ghost,’ she murmured, ‘have you no place where you can sleep?’
‘Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ‘there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’
Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.
‘You mean the Garden of Death,’ she whispered.
‘Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’
Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:
… kan liknas vid det ekonomiska sinnelag som diktarjaget besitter i Felix Körling-klassikern ”Om jag fick fem öre”.
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.
Klockan är halv tolv och jag hade tänkt städa huset, löpträna i Mesta skog, öva munspel, blogga, skriva en halv sida i min roman, sortera lite bokföring och läsa en essäsamling. Det kan bli lite tufft att hinna med att se Alien Resurrection.
Den 1 december 1831 föddes min mormors morfars mor, Johanna Karlsson.
Två reflektioner:
• När jag läser om vad som hände 1831 så noterar jag att den moderna världen är på väg. Darwin ger sig av med Beagle. Abolitionister kämpar för att avskaffa det skändliga slaveriet. Napoleons välde är bara sexton år avlägset, men världen har förändrats.
• Jag tycker om att fundera över hur en hand kan gripa över sekler. Min mor (f. 1935) höll som litet barn sin mormors fars Johannes Nilssons (f. 1861) hand, och hon håller då och då min son Sigges (f. 2002) hand. Sigge kommer att kunna säga på sin ålderdom runt 2080 att ”som barn höll jag en hand i min som hållit en hand till en person som föddes 1861”.
Så packar vi upp det blanka nya året – utan tumavtryck, repor och hundöron. Inga misstag begångna ännu, inga bortkastade dagar eller veckor. Inga fula fotavtryck i almanackan, inga nersölade eftermiddagar, ingen bortkastad nattsömn som ligger och surnar i ett hörn, ingen anklagande frånvaro av motion, läsning eller kostfiber. Inga sekunda sekunder, maktlösa minuter, taskiga timmar, döda dagar, vidriga veckor eller modstulna månader.
Kort sagt: en gång var 365:te dag får vi känna oss gudomligt perfekta.
I ett fungerande samhälle måste det finnas lite marginalutrymme för dumheter, misstag, inskränkthet och rent trams. Allt behöver inte påpekas, anmälas, beivras, fördömas. Det finns helt enkelt stenar, gropar och tanklösa puckon och jubelidioter på livets stig och när de dyker upp så är det bättre att snabbt slinka förbi och lufsa vidare mot viktigare mål och angelägenheter – till exempel människor som behöver vårt stöd.
Men Sverige idag är de spetsade öronens och de utsträckta tårnas land. Många tycks bara vänta på att bli störda, förnärmade, indignerade och K-ORDET! (Och då menar jag inte det trevliga K-ordet.) Mina tankar går till boken ”De som viskade” i vilken historikern Orlando Figes beskriver paranoian, ångesten och fegheten i Stalins Sovjet där tusen öron lystrar efter tungor som halkar och råkar uttrycka det otillåtna:
Hur kunde människorna bevara sin personliga identitet när Stalins diktatoriska regim kontrollerade varje del av deras liv? Vilket sorts liv var möjligt i minimala, kommunala bostäder där varje samtal kunde avlyssnas genom de tunna väggarna och där man i vilket ögonblick som helst skulle kunna beskyllas för att vara »folkets fiende»?
Väl medveten om att det är magstarkt att jämföra det blodbesudlade och fasansfulla Sovjet med det trivsamma och trygga Sverige så dristar jag mig ändå att dra en parallell till klimatet inom det offentliga samtalet i vårt land. ”Två felsägningar, och sen är du ute” var det någon som uttryckte det.
En yttring av den nationella snarstuckenheten är den senaste Mikael Wiehe-affären där den gamle samällsförbättrarens manager jagar webbpublicister som publicerar en tramsig truddelutt vilkent råkar använda sig av hans melodi. Jag tycker det är rent ut sagt obehagligt att leva i ett samhälle där den kulturella eliten skramlar med sina juridiska vapen när någon gör en fånig YouTube-video i sovrummet – oavsett om personen är Herr Niemand eller SvD-skribent.
Jag bidrar därför till Barbara Streisand-effekten genom att publicera videon inte bara en gång utan TVÅ! Känn på den, Anders Larsson!
Inför det djefla jubileet nästa år har Expressen lagt upp en Twitterfeed med dagliga Strindbergcitat.
Strindberg spelar Mean Woman Blues: ”Well I aint braggin, it's understood / Everything I do, well I sure do it good / Yeah I got a woman mean as she can be /Some-a-times I think she's almost mean as me.”
Jag är fembarnspappa, frilansskribent, föreläsare och företagare. Den här bloggen utgör min publicistiska frizon där jag kan posta betraktelser, textexperiment, samtidskommentarer, tramsigheter och diverse infall. Ibland är det jag skriver inte så lätt att begripa. Det är ingenting att bekymra sig om.
