Kategorier
Poesi & cetera

Jekaterinburg den 16 juli 1918, del 1

Jakov Sverdlov har länge funderat över vad man får om man blandar ungdom, skönhet och oskuld. Uppstår samma fenomen som med en färgsnurra i regnbågens färger? Blir det transparent och eteriskt vitt? Eller blir det en sandgrå välling, som tuggat, svalt och uppspytt bröd? Eller en mörkt brunsvart smet som när han blandade alla färgerna från de knyckliga oljefärgstuberna?

En dag när Jakov sitter vid sitt ekskrivbord på bolsjevikpartiets centralkommitté och rafsar runt bland alla foton han fått på folk- och revolutionsfiender fastnar hans blick på fem ofördärvade ansikten: Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Aleksej.

Darrande av iver ringer Jakov Sverdlov till Jakov Jurovski i Jekaterinenburg.

Forts.

Kategorier
Poesi & cetera

3,5-tummaren 4: Poesifestival

Så här en vecka efter bokmässan passar det väl med lite poesifestivalsbesynnerligheter? Texten som följer är inspirerad av de famösa festivalerna som hölls i början av 1990-talet och som var Ernst Malmstens språngbräda mot berömmelsen och investerarmiljonerna.Tanken var förmodligen att det skulle bli en serie som Petter Lönegård skulle illustrera.

1. Den här staden heter Lund. Här kommer märkliga saker att inträffa.
2. Denna höst anordnas den stora Poesifestivalen. Poeterna strömmar till staden med bil, båt och flyg. Några cyklar eller går.
3. På stora scenen hålls festivalen. I timme efter timma läser poeterna poesi,de diskuterar poesi och skriver poesi. I pauserna äter de poesi eller går på toaletten och sätter sig en stund och läser i en diktsamling.
4. När dagen ha gått dricker de en massa sprit. Några kräks, andra slåss eller hånglar. I stora hotellets korridorer tassas det hit och dit, det knarrar i sängbottnar och hörs vällustiga ljud.
5. Vid nästa poesifestival har det blivit fler poeter. För varje år blir det fler poeter.
6. Varje höst så småningom, invaderas Lund av ett antal poeter som vida överstiger stadens befolkning. Alla skriver och läser poesi, och de blir fler och fler.
7. En del poeter är bra. De säljer sina diktsamlingar och har det ganska bra. En del poeter är dåliga eller missförstådda. De får bara komma ut på eget förlag,och de böckerna är det ingen som köper.
8. En darwinistisk mekanism börjar verka. Dåliga poeter vill ingen kn***a med, dessutom svälter de snart ihjäl. De som finns kvar blir fler och fler hela tiden.
9. Snart finns det två poeter per normal invånare i det här landet. Därför sker en viss mättnad av marknaden. Diktsamlingarna lagras i allt större överupplagor, och regeringen börjar tänka ut alternativa användningsområden.
10. När till slut de flesta människor har blivit poeter är förvirringen total. Ingen begriper något av vad de andra säger.

(Lund den 27 november 1991)
Kategorier
Poesi & cetera

3,5-tummaren 2: En känsla som jag fortfarande kan uppleva

Den här texten är daterad 21 augusti 1989. Även om den skulle behöva lite redigering så tycker jag att den fångar en känsla som jag fortfarande upplever då och då när sommaren dör och hösten kommer. 

Has the world changed, or have I changed?
MORRISSEY

Vädret är så underligt. Molnen hänger lågt, och vinden ruskar gröna grenar. Ena stunden fryser jag, i nästa ögonblick sliter jag jackan öppen för att svalka skjortan som är fuktig av svett.

Staden är så underlig. Den är död. En skolkorridor en sen eftermiddag, en badstrand när hösten kommit. En könsla av att livet pågår någon annanstans, att jag är kvarlämnad i ett myller av genomskinliga liv och röster som fyllde denna del av världen.

Spåren finns kvar. Jag känner mig jagad, men knastret i gruset är bara från mina egna steg.Det är femhundra meters promenad från stationen. Jag har redan bestämt mig: jag tänker inte stanna. Bara tömma postlådan, och tillbaks till stationen med nästa tåg. Inte hälsa på någon, stanna och prata, inte dröja overksam. Lövsorl, grusdamm, bländade turister stiger ut från domkyrkan, vinden piskar flaggorna. Jag har trettiofem minuter på mig.

Två röster talar i mitt huvud. Det är en man och en kvinna.
– Vad det blåser, säger kvinnan.
– Ser du att flagglinorna har gått av?
– Jag tror att hela världen blåser bort.
– Nu hänger de och slänger i vinden.
– Så här tror jag det blåser när världens ände är på väg.
– Slarvigt att inte ta hand om dem.
– Vart tar allting vägen?
– Nu är sommaren ändå slut.
– Varför säger du så?
– Nu har vi haft tillräckligt. Nu blir det höst.
– Så kan du väl inte säga?
– Nu är juli slut.
– En hel månad kvar!
– Nu går det utför. Nu blir det kallare.
– Nej!
– Mörka kvällar.
– Vad fånig du är!
– Ser du de döda bilarna.
– Döda bilar?
– Ja, ser du de döda bilarna med solblekt, matt lack?
– På parkeringen.
– Med drivor av fjolårslöv om hjulen.
– Jag tänker inte lyssna på dig mer!
– Och cyklarna utan luft i däcken, som ingen vill ha.
– Men låsta är de.
– Brutna ekrar, förvridna fälgar.
– Om man lämnar in de till polisen kan ägaren hitta dem igen.
– Platta, torra, spruckna däck, rostiga kedjor.
– Nu går jag. Hejdå!
– De knäar vid cykelställen, segnar ned men faller aldrig.

Jag går in bakvägen, skyndar på för att inte möta någon. Postlådan var tom. Det var bra. Ännu en tidsfrist.

Jag skyndar mellan almarna. Jag har ett brunt brev med mig nu. Var kom det ifrån? I hörnet står en logotyp: ARBETE OCH ANSVAR. Jag skyndar hem mellan almarna. Varje ögonblick bränns in i den
sneda solen som kastar sig fram mellan molnbyarna.
Kategorier
Poesi & cetera

Rektorn håller tal

Åh, vad fint tvåorna sjöng om solidaritet, fred, miljö och genusperspektiv. Låt oss ge dem varm, fin applåd full av tillhörighet!

Det är fantastiskt vad kloka barn är. Vi vuxna glömmer så ofta bort hur mycket klokhet som kan rymmas i så små personer. Häromdagen var det en flicka som sa till mig ”Varför ska du sitta där och bestämma?”. Och då tänkte jag ”Ja, varför egentligen? Varför är det bara jag som ska sitta där och bestämma? Borde vi inte få bestämma tillsammans på vår fina skola?”. Det är fantastiskt vad barn är kloka. Tänk om vi kunde tänka på det lite mer när vi jäktar och stressar och ska hinna med allting.

Så här på avslutningen så känns det lite pirrigt i magen och lite ledsamt i hjärtat och springigt i benen. Tänk om vi som är personaler här på skolan kunde få ta med oss lite av den klokhet som alla fina barn på skolan har. Ja, en dag när jag kände att jag hade lust att vara lite tokig så sa jag till ett barn att ”Tänk om jag kunde stoppa dig i fickan och ha med dig hela sommaren så kunde jag fråga dig när jag inte visste vad jag skulle tänka.”. Och då sa hon att ”Men jag får ju inte plats i din ficka, och dessutom skulle det rubriceras som egenmäktigt förfarande och människorov.” Tänk så kloka de är, våra barn!

På vår skola har vi inte bara kloka barn och personaler. Vi har demokratigrupp, biståndskluster, jämställdhetsnätverk, solidaritetsplattform, antimobbingsamtalsgrupp, genusgendarmeri, miljökommando och myshörna. Här finns det rum för alla, här är det ingen som blir utstämplad, utan alla får vara med och ta ansvar. 

Och om man inte vill ta ansvar så har man faktiskt rätt att säga ”Nej,det här är inte okej – för mig.” Kanske känner man att ”Nej, ansvar är inget för mig!” och då har man faktiskt rätten här på vår skola att stå över och låta bli att ta ansvar. Det är jätteviktigt att alla får ha stjärnögon och spring i benen och följa sin nyfikenhet och upptäckarlusta inte känner att de tvingas följa några regler som vi vuxna har hittat på. Alla barn är ju olika.

Nu kom jag av mig var var jag nånstans …?

Kategorier
Poesi & cetera

Säkerhetsbälte på bussen

P: Förhör med O.B., även känd som en djefla man, den 28 juli 2008. Plats: förhörsrum B, Kretstanja-fängelset. Medverkande: den misstänkte, Kommissarie Petrov, polisassistent Rostov.
P: Bandspelaren är på. Nu kör vi.
R: Är du säker?
P: Visst, det ser du på den röda lampan.
R: Du tror inte det bara är en på-lampa, liksom?
P: Du kan vara lugn. Jag har gjort det här många gånger, och det har blivit alldeles utmärkta inspelningar.
R: Okej, jag tänkte bara att jag har en kompis som har en studio, och där betyder lampornas färg en massa olika saker. Ville bara vara säker.
O.B.: Det funkar nog.
P: [Ljudlig harkling]
O.B.: Sorry!
R: Nå, hur var det med den där historiekanonen. Var är den uppställd? Vilken kaliber har den? Var kommer ammunitionen från?
P: Vi skulle prata om säkerhetsbälten …
R: Oj. Visst. Jag ber om ursäkt.
P: Medborgare O.B. Våra observatörer har bildbevis. Ni har använt säkerhetsbälte på bussen.
O.B.: Ja, jag använder säkerhetsbälte på bussen, och det är uppenbarligen jättetöntigt. Jag vet det. Jag ser dem allesammans sitta utan säkerhetsbälte: den väklippte teknologen som har varit och ätit fläskstek hos sin mamma, den inte fullt så välklippte hårdrockaren som lagt upp sina Dr Martens på sätet mittemot, den liljehyade diakoniassistenten med plockade ögonbryn, den blonderade pedikyristen och farbrorn som läser Den oövervinnelige av Peter Englund – alla åker de utan. Tycker de att säkerhetsbältena skaver? Eller trivs de inte med att känna sig som studenmarskalkar på Nobelfesten, alternativt Volvo Amazon-konstaplar med koppel?
R: [hummar, skriver]
O.B.:Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt och kör vi i diket kommer passagerarna att tumla runt som lotter i en tombolasnurra och knäcka käkben, spräcka mjältar och sätta tänderna i halsen … på varandra. Men inte jag. Jag däremot, sitter stadigt kvar oavsett vilket läge bussen intar. Mitt bälte är min övertygelse, och även om det är flexibelt under obekymrade dagar så sitter det bergfast när olckan kommer och knackar på.
P: [trummar nervöst med fingrarna mot bordet]
O.B.: Kan vi ta en paus. Jag känner att det här blir lite mycket …

Kategorier
Poesi & cetera

ADD-föreläsning

– Hrm, hrm, tack tack för inbjudan och kolla vilken dammig lampa var var jag nu? Jo, jag ska alltså försöka ge er en bild av hur en ADD-hjärna fungerar. Jisses vad jag är törstig, kan nån sätta fram vatten. Vilken cool gul färg du har på tröjan, var har du köpt den? MEN det var inte tröjor vi skulle prata om, utan ADD a-d-d a-d-d hör ni vilken rytm det är i det uttrycket tänk en hel blandad talkör som bara framförde bokstavskombinationer a-d-d a-d-d S-T! Det skulle bli nåt i stil med gubbdrunkning med de där konkretisterna på 1960-talet – Johnson och Fahlström och allt vad de hette.

Men ni har inte kommit hit för att höra mig svamla om sextiotalspoesi, utan ni vill höra något om det neuropsykiatriska funktionshinder som benämns ADD. Det handlar inte om små racksingar som klättrar på väggarna och har myror i brallan, utan snarare om klassens drömmare som tänker på tusen och en andra saker än de som han eller hon ska tänka på … eh — eh — ehh — nu kom jag av mig, hjälp mig någon?

ADD, var det ja. Värst vad magen kurrar. Alla har en mage, har ni tänkt på det. Ni är fyrtio stycken, och alla har ni en mage. Jag skulle kunna ersätta er med tio kor, hehe. Nå.

Var var jag nånstans. Jisses, vad trött jag blev. Kan vi inte bara …

Kategorier
Poesi & cetera

Om man skulle …

Om man skulle ge ut en bok. En liten bok, men viktig bok. En bok som läses i soffor och sängar, bussar och tunnelbanor, klassrum och läsesalar, skrubbar och garderober, grottor och hyddor. I ficklampans sken i en sovsäck medan snöstormen yr på andra sidan tältduken. I knät, under bordsskivan medan läraren mal på.

Om man skulle skriva en sång. En enkel sång, men viktig sång. En sång som gnolas i väntrum och i parker, under slit och släp, och när man väntar på grönt. En sång som ylas från snöklädda toppar, över stekheta ökenslätter, som bubblas ut av pärldykarna.

Om man skulle bygga ett hus. Ett präktigt hus med många rum, fullt av värme och lugn, trygghet och fröjd. Ett hus som knakar i höstens stormar och knäpper i vinterkylan, som andas med vårens lungor, där sommarens vindar leker i gardinerna.

Om man skulle säga sin mening. En genomtänkt mening, full av visdom och insikt, ansvar och hopp. En mening som skulle tryckas för förstasidorna, spridas per mejl och klottras på dassväggarna.

Om man skulle … om man skulle … om man skulle ta sig en lur.

Kategorier
Poesi & cetera

Om det blir november

En konstnärlig bearbetning av denna text (länk).

Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut under mörkret.

Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.

Kategorier
Poesi & cetera

Saga om ett envist löv

Två löv satt bredvid varandra på en gren. Hela sommaren prasslade de vänligt om ditt och datt men när hösten började närma sig blev de som främlingar för varandra.
– Snart ska jag vila bland dem som susade och prasslade före oss. Jag blir gul och torr, faller ner till jorden och löses upp i myllan med mina bröder och systrar.
– Jag tänker inte falla ner och jag kommer fortsätta vara grön, sa det andra lövet.
Oktober kom och alla löven föll till marken utom ett som satt grönt och trotsigt längst ute på en gren. Då kom en botanist från naturhistoriska museet förbi, förundrades över denna besynnerlighet och plockade lövet från grenen.

I sextio år satt lövet inklämd mellan gråa papper i ett herbarium. Sedan brann hela museihelvetet och uppstoppade armadillor, snustorra valben och spritbägare med hundra år gamla hästfoster flammade och sprakade så att det bolmade och rök i hela fanskapet och teglet sprack och rutorna sprängdes och golven föll in och väggarna rämnade och svarta sotflagor föll över hela huvudstaden.

Det lilla torra blekgröna lövet brann upp på en sekund och förvandlades till koldioxid och vattenånga som virvlade upp mot himlen i den rytande uppåtvinden från branden. Och över land och hav svävade miljoner och åter miljoner koldioxidmolekyler på jakt efter gräs och löv som kunde svälja dem och låta dem ingå i ännu en cykel av liv.

Det sista lövet tänkte var innan han förintades, alternativt återföddes, var ”om jag inte vore så jävla envis …”.

Kategorier
Poesi & cetera

Michel kör som en galning i sin jaguar

Michel kör som en galning i sin jaguar
nedför Dag Hammarskjölds väg, förbi domkyrkan, över Fyrisälven.
Gasqueklädda studenter räddar sig upp på trottoaren
står och glor efter de röda baklyktorna som försvinner i grådiset.

Michel låter sig slukas av det skandinaviska höstmörkret
irrar med rusande motor på oljegrusvägarna norr om Knivsta.
Han tänker sig död, på väg att lösas upp i vinterns magsäck
en vitslemmig bål med stympande lemmar.

Som han hatar. Han hatar kylan och mörkret och människorna.
Ingen vill ge honom det han begär, ingen är värd en tanke.
Världen är en  ormgrop där kroppar slingrar och vältrar i vämjelse och lust.
Varje själ en förtryckare, en plågoande, en bödel.

Bokstav för bokstav formar Michel ensamhetens evangelium.
Om han befinner sig i döden eller i livet vet han inte längre.
Bara att han är övergiven – av sig själv och alla de andra.

Om Foucaults Jaguar.