≡ Menu

Mannens åldrar

Digitalt Museum kan man studera en gammaldags ålderstrappa från Nordiska museet:

Mannens åldrar

10 år
Som tioåring glad han står
I lifvets första ljusa år.
20 år.
Vid tjugo år en yngling skön
Om kärlek ber sin varma bön
30.
Vid trettio med hemmets lycka
Hans lefnad barn och maka smycka.
40.
När fyrtio år han hunnit
Sin sträfvans mål har vunnit.
50.
Vid femtio på sin banas höjd
Han väger lifvets sorg och fröjd.
60.
Vid sextio vägen redan lutar
Dit ner der lifvets vandring slutar.
70.
På stafven stödd med gråa hår
Han räknar sina sjuttio år
80.
De åttio årens börda pressa
Allt djupare hans hvita hjässa.
90.
En nittioåring lam och böjd
Knappt minnet har af lifvets fröjd
100.
Och så när hundra år förflutit
Sitt öga han i dödssömn slutit.

Déjà vu

Zara Larsson marknadsförs som the Next Big Thing. Hennes röst känns så bekant, bara – de där vibrationerna i skallbenet mellan käken och örat, känslan av att något därinne kommer att gå sönder. Något som det var ganska länge sen som jag upplevde …

Kommer så småningom på vad det är jag associerar till.

Dörrar stängs, dörrar öppnas

Helen Keller (1880-1968) skrev följande:

When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.

Jag stretar på med mitt medelåldersvardande. Häromdagen läste jag inbjudan till något kraftprov för skogslöpare och tänkte för första gången, tror jag, att ”det där kommer jag aldrig att kunna genomföra”.

Samma vecka hittar jag ett notblad som hängt med i pappershögarna i 25 år – ett lutpreludium av Bach transponerat för gitarr.

Och det sällsamma är att jag, snart 25 år efter det att jag tog lektioner i klassisk gitarr, tänker ”Det där skulle jag kunna öva in. Det kommer inte att låta som min lärare Anders Miolin (här med ett annat Bach-preludium) eller den briljanta Ana Vidovic (här med en annan Bachkomposition). Men jag kommer, med lite möda, att kunna ta mig igenom det med den äran, om än lite i långsammaste laget.”

Dörren till 15 km kuperad trail-run har stängts. Dörren till Bach har öppnats.

Less than 15 minutes of fame i TV4

TV är en kick, även om man alltid vill spola tillbaks och ändra än det ena, än det andra. Det vore oerhört spännande och intressant att bli så rutinerad att man kan slappna av, styra tempot och ta in omvärlden. Hallå där, tv-världen – jag vill vara med IGEN!

Det rörde sig alltså om ett inhopp i Söndagsskolan vilket är ett inslag i TV4:s Nyhetsmorgon:

”Skribenten och föreläsaren Olle Bergman undervisar i konsten att skriva effektiva mail. Att vara tydlig och skriva kort är några av tipsen han ger.”

(Mitt vanligen så soliga leende saknas de första sekunderna. Faktum är att oron vred på tändningsnyckeln i mellangärdet eftersom Agneta inte gick in på de fem punkterna som jag och researchjournalisten hade förberett. Men får jag bara gagga på i vanlig föreläsarstil så lugnar jag naturligtvis ner mig.)

Länk till till klipp

Jag och Instagram

Genom Instagram har jag skaffat mig ett verktyg för att skildra den sörmländska naturen jag vistas i och de urbana miljöer jag besöker. Jag – som är skissernas skapare och har en så överdriven respekt för perfektionen – älskar ”shoot-from-the-hip”-principen som Instagram bygger på. Man ser, man placerar sig, man knäpper med sin mobil, man väljer det filter som accentuerar det man vill uttrycka och så FERTIG! Ingen tid att tveka, ingen tid att skruva på rätt femtusenkronorsobjektiv, ingen tid att ställa in bländare och göra avvägningen mellan avstånd och zoominställning.

Det är lite som luthersk teologi: Nåden styr du inte över själv – den får du om förutsättningarna och ögonblicket är rätt.

Här kan den som inte har Instagram i mobilen se mitt galleri: instagrid.me/generalblom.

Om himlar, från en som befinner sig under dem

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle hejdas, räknas och göra upp räkenskaperna med det som varit. Det var den största självrannsakningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att rannsaka sig, var och en till sig.

Vi såg då att ljuset var gott, och vi skilde ljuset från mörkret. Vi kallade ljuset anständighet, och mörkret kallade vi tarvlighet, fåfänglighet och egenkärlek . Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen, vilken följdes av den andra. Livets dagar följde sedan i hastig följd.

Men sedan gol tuppen för andra gången. Då kom vi ihåg detta som vi hade befarat: ”Innan tuppen har galt två gånger skall vi tre gånger ha förnekat oss själva.” Och vi brast i gråt.

Grönska och ljus

Regn eller inte – den framvällande grönskan och den ljusa horisonten i norr är sällsamheter att gömma i hjärtat inför vinterhalvåret. Så gnäll inte över blötan – spänn istället upp paraplyet och njut av gräsdoft och de ljusa kvällarna.

Eller som gamle Harry uttryckte det:

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

(Harry Martinson: Juninatten; ur Cikada 1953)

Okänd Östersjöidyll väntar på besökare

För svenskar av en äldre generation är Saaremaa mest känd som den där ön som tillföll Sverige vid freden i Brömsebro. Under sovjettiden var hela området ett uttryck för förtryckarstatens paranoia – bara bofasta och militär personal fick vistas på ön som var proppfull av bunkrar, baser, bevakningstorn och med all säkerhet vansinnigt uttråkade ryska soldater.

Mil efter mil av undersköna sandstränder ligger juniöde på både Ösel och grannön Dagö. Under högsäsong blir det förmodligen något livligare, men det råder inga tvivel om att Saaremaa är en oupptäckt idyll. Förslag till slogan: ”Som Gotland, fast utan 08:or!”.

En bok om jämställdhet, svensk tappning anno 2012

Andra män

Har inte sett boken som sådan, men pressmeddelandet gör mig lika delar sorgsen och modstulen. Det som skildras är arvssynden i ny tappning, berättelsen om de 50 % av människosläktet som föds fördömda. Och våra försök att säga ”jag är inte sådan” är enligt författarna inte mycket värda; om vi bara lyfter överläppen en liten aning så ser man rovdjurständerna.

Jag har aldrig ställt upp på den här skildringen av verkligheten, och tänker inte heller göra det. Istället frågar jag: får det inte vara nog nu?

Brev till mitt artonåriga jag

Inspirerad av  Lotten och Mark Everett har jag här författat ett brev till mig själv som artonåring.