Kategorier
Ett djefla lif Trams

Berlin, en snabb historia

På en sank ö i Spree klafsade några muttrande germaner omkring så länge i surgyttjan att den så småningom stelnade och blev en ö där de kunde köpa och sälja bärnsten från poljackerna, mårdskinn från folkhemssvearna och smör och öl från de rödnästa danerna och till yttermera visso ta härnadståget från Spreeinsel Hauptbahnhof till de stroppiga romarna som stod och skrek okvändinsord över Rhen nånstans västerut. Sen kom folkvandringstiden och höll man sig inte fast i en kastanj eller lind så kunde man plötsligt befinna sig vid Kaspiska havet eller Tunisien. Sen fick romarna ett nervöst sammanbrott och så var det medeltid, var god dröj.

Martin Luther svingade så sin hammare och drämde fast sina teser i Wittenberg och då råkade alla i luven på varandra, eländes elände, i två hundra år men till den rangliga byggnadshopen vid Sprees strand kom 20 000 allvarliga, välutbildade och flitiga hugenotter från Frankrike samt en likaledes allvarlig, välutbildad och flitig hottentott från Namibia. De ryckte ner alla gardiner och annat lullull, predikade plikttrohet, flit och besinning samt kryddade den lokala dialekten med eleganta franska glosor.

Sen kom Alte ”Pommes” Fritz och gjorde storartade saker, osäkert vad. Sen började Napoleon bete sig å det grövsta och då stövlade Blücher ner till Waterloo och gav honom däng tillsammans med en miljard brittiska sportsmen. Och eftersom historien går fort när man har roligt var det redan dags för Bismarck som fladdrade med både polisonger och mustascher och fick sånt skav av sina järnkalsonger att blodvite uppstod – därav uttrycket ”Blut und Eisen”. Första världskriget som sedan följde var ingen munter historia, och sen blev det alldeles för mycket kaos och sen blev det alldeles för mycket Ordnung.

Fortsättning följer … kanske.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Ett leende och en axelryckning – ett personligt manifest efter 22 juli 2011

Detta är ett utkast.

Det ABB har gjort kan inte göras ogjort, men  25 miljoner skandinaver, 700 miljoner européer eller 6,8 miljarder världsmedborgare kan göra miljarder andra små och stora ting i det godas tjänst på vårt lilla gruskorn 28 000 ljusår från Vintergatans centrum.

Jag börjar med mig själv. I protest mot barnadråparen, nidingsmannen och vettvillingen ABB kommer jag att försöka bli en bättre världsmedborgare som med beslutsamhet, mod och passion – i det stora och det lilla –  strävar efter att handla för det gemensamma bästa närhelst det ges möjlighet i min personliga vardag.

Jag ska sträva efter att

  • ständigt sätta in mitt eget handlande i ett större perspektiv – primärt utifrån människorna i min närmiljö, sekundärt för det globala människokollektivet
  • ta mig mer tid för att hjälpa dem som har svårigheter och bekymmer (släpa tunga väskor, hitta vägen, torka upp sånt som spillts ut …)
  • minska verkningarna efter andras dumheter, destruktivitet och grymhet (plocka upp skräp, ställa i ordning efter förstörelse …)
  • svara på sura miner med ett leende
  • ha en ängels tålamod inför enfald, själviskhet och illvilja
  • engagera mig i ideellt arbete
  • prata och försöka förstå människor från positioner på den sociala och demografiska kartan som jag vet lite om
  • aldrig tillåta mig att känna mig självtillräcklig, överlägsen och allvetande; om min beslutsamhet blir större än min ödmjukhet är det min skyldighet att ta in andras synpunkter och perspektiv.

Kort sagt: när lördagsfirarna har grisat ner på vår älskade badplats ska jag inte känna frustration eller titta bort – jag ska säga ”Smaka på den här, ABB” med ett leende och en axelryckning och plocka upp; på samma sätt, när jag noterar att någon saknar pengar till tågbiljetten ska jag betala den med ett leende och en axelryckning, och samtidigt mumla för mig själv ”Vi krossar dig och allt det du står för, ABB – med hänsyn, vänlighet och livsglädje!”.

Kalla mig gärna naiv. Det bemöter jag med ett leende och en axelryckning.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Efter en eftermiddag på anstalten Kumla

Om det vi såg och upplevde är representativt för svensk kriminalvård så tycker jag att vi har en bra kriminalvård. Ordning och reda, rent och snyggt, tydligt och strukturerat. God mat, vettiga sysselsättningsalternativ (praktiskt & teoretisk utbildning; arbete i bl.a. eget tvätteri; sport som styrketräning, BMX & streetbasket; kreativa verksamheter som målning och keramik). Personal som var oerhört seriös och noggrann, distanserat vänlig utan vare sig barskhet eller glättighet.

Men ändå – att få komma ut på parkeringsplatsen efter att ha passerat fem, sex tunga låsta dörrar med bevakningskameror, kodlås och vakter var som att få stiga upp ur Hades. De som klagar på att man har det bra i svenska fängelser kan ju be om att få bli inlåsta i en månad och att ha samma handlingsfrihet som en värnpliktig – utan kvälls- eller helgpermis.

Friiheet är thet betzta thing,
ther sökias kan all wärldin vm kring,
then, friiheet kan wel bära.
Wilt thw wara tik sielffuir hull,
tw älska friiheet meer än gull,
thy friiheet fölghir ära.

[—]

Jak radhir nw tik, haff friiheet kär,
om tw kan merkia, hwat friiheet är.
Hon är ey godh at mista.

Biskop Tomas i Strängnäs, ca 1439
(citerad som en hyllning till den personliga friheten, utan andra politiska konnotationer)

Stort tack till Pecha Kucha Örebro för att jag och Lotten fick vara med om detta.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Sorglig samling

Skiren-Kvicken är ett litet underbart vildmarksreservat som ligger i risskogen väster om Eskilstuna – mot Råby-Rekarnehållet. Med lite fantasi kan man förflytta sig själv tillbaks till svensk medeltid, och verkligen fatta hur mödosamt det var att ta sig fram på små slingrande stigar i oröjda skogar med vindfällen, rötter, sten och sankmarker. Sommarkvällarna är förtrollande här ute, när vi springer på den lekfulla stigen som knixar, kröker och svänger, där inget steg är det andra likt.

Därför frågar man sig när man hittar följande sorgliga samling: har ni ingen anständighet i kroppen?

Så här, veckan efter den onämnbares dåd, känner jag att jag är mer känslig än vanligt för brott mot samhällskontraktet. De flesta av oss ligger i för att skapa något vi är stolta över, medan ett litet fåtal klampar rakt fram, styrda av drifter, lättja, elakhet och i vissa fall även av ren ondska.

De stucko en ögonsten med tagg, de kastade smuts i en liljas dagg.

Så även om Skiren och Kvicken är små svarta skogsögon med myrkanter där inga vågor kan slå så vill jag sjunga en sorgsång över enfald, likgiltighet och illvilja.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Konstaterande

Jag satt och väntade på dagen.
Men den hade redan gått.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Anteckningar om Utøya, dagen efter

Förtydligande 25/7: Kastar här ner mina reflektioner, associationer samt lite länkar som kan vara värda att återkomma till när tanken börjar kunna gripa om det för stunden ogripbara. Att försöka skriva färdigtänkt och sammanhängande är bara dumt. Är redan trött på alla som förnumstigt försöker genomlysa något som ännu inte kan genomlysas.

1. Tror aldrig jag har varit så illa berörd av en händelse som inte angår mig personligen; av någon anledning tar det mig hårdare än t.ex. Palmemordet, Estonia och tsunamikatastrofen. Kanske det är obehaget över hur väl planerat allt verkar vara – det faktum att han öppnar en trägårdsfirma för att kunna köpa konstgödning utan att det verkar misstänkt, den ohyggliga diversionen i Oslo centrum, polisutstyrseln som skapade sådan aningslöshet och förvirring, det djävulskt förslagna att genomföra massakern på en ö …

Uppdatering 24/7: så kom hans plan, hans Mein Kampf i dagen – den finns i skrivande stund att ladda ner från Wikipedia. De utdrag Aftonbladet presenterar får tanken att svindla; det är som att läsa om en verklig Tom Ripley – en narcissist som kan kontrollera sin fåfänga, en psykopat med impulskontroll, en skarptänkt vettvilling. Den onda intentionen försedd med informationssamhällets vingar kan nu nå hur långt som helst, även när den utgår från en enda persons perverterade tankevärld.

Uppdatering 25/7: nu börjar det framgå att Breivik har ägnat sig åt plagiering i sin skrift. Det ger en helt annan bild.

2. Kommer att tänka på den gåtfulla texten till Powderfinger av Neil Young – båten som kommer uppför floden med det unga diktarjagets mördare (”it don’t look like they’re here to deliver the mail”), hans unga hjälplöshet (”And I just turned twenty-two, I was wonderin’ what to do”).

Think of me as one you’d never figured
Would fade away so young
With so much left undone
Remember me to my love,
I know I’ll miss her.

3. Så mycket till spillo. Så många livstrådar avklippta. Så många mardrömmar, så mycket sorg, saknad, skräck och ilska som ligger framför de ungdomar, de familjer och de anhöriga som drabbats.

Och denna telekommunikation som pågick mitt under det fasansfulla.

Jeg ringte mamma og sa at det ikke var sikkert vi ville møtes igjen, men at jeg skulle gjøre alt for å klare meg. Jeg sa flere ganger at jeg elsket henne. Jeg hørte frykten i stemmen hennes. Hun gråt. Det gjorde vondt. Jeg sendte tekstmelding til pappa, sa at jeg elsket ham.

Prableen Kaur överlevde så att hon kunde blogga om det. Jag försöker bara låta bli att tänka på de föräldrar som fick ett sådant samtal som en sista hälsning.

Uppdatering 25/7: kom att tänka på det förtvivlade skriket i Rama: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.”(Matt 2:18)

”Ty de finns inte mer …” Alla dessa familjer där en säng står tom, en säng där det skulle ligga ett barn eller en tonåring som varit uppe alldeles för länge.

Och så Kindertotenlieder av Rückert:

Oft denk’ ich, sie sind nur ausgegangen!
Bald werden sie wieder nach Hause gelangen!
Der Tag ist schön! O sei nicht bang!
Sie machen nur einen weiten Gang!

4. För att kunna fungera måste varje mänskligt samfund ha en stor säck av tillit som ständigt fylls på. Men Anders Behring Breivik högg våldsamt in på säcken och drog ett långt snitt genom vilket innehållet nu bara väller ut. Det verkar som om människor som han föds kontinuerligt – underliga karaktärsblandningar av enstöring, rättshaverist och narcissist, fyllda av hat mot en omvärld som – i deras ögon – ingenting förstår:

Tillägg 25/7: Oklahomabombaren glömde jag – han är ju väsentlig i sammanhanget. Börjar känna mig fysiskt äcklad av denna lista av egenrättfärdiga ”världsförbättrare”, läs ”människohatare”.

5. Den förste historien känner som personligen begick ett illdåd  för att vinna ryktbarhet (jag bortser här från etablerade härskares grymheter, politisk terror och krig) sägs ha varit Herostratos som brände ner Artemistemplet i Efesos 356 f.Kr.

Uppdatering 24/7: enligt de antika historierna om Herostratos försökte de lokala härskarna utplåna hans namn ur historien genom att göra det straffbart att nämna det. Och här sitter vi och är Breiviks nyttiga idioter genom att sprida hans namn och skälva och jämra oss inför hans blodiga verk, precis som han hade för avsikt. ”My name is Ozymandias, King of Kings,Look on my Works ye Mighty, and despair!”. Vi får söka tröst i vår gymnasieplåga Tegnér: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.

Uppdatering 25/7: Emanuel Karlsten använder också uttrycket ”nyttiga idioter”.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Hjalmar Söderberg

6. Slutligen en vädjan till höger och vänster: gör inte politik av händelsen. Diskutera gärna tragedin ur en civilisatorisk synvinkel, men använd den inte för att vinna politiska poäng.

Uppdatering: Noterar bedrövad att det vulgärretoriska exploaterandet av händelsen har börjat. Det är lika ovärdigt som fotbollsslagsmålet i Helsingborg.

Kategorier
Ett djefla lif

Bot för prokrastinering

När du rensat hängmappar, uppdaterat din blogg, städat bort dubbletter i adresslistan, svarat på nattståndna mejl … så kanske det är precis vad du behöver sluta upp med för att komma vidare.

När du bedömt den översta punkten i komihåglistan som oprioriterad sex–sju gånger men känt samma obehag inför den varje gång … så kanske det är den du behöver ta itu med den för att komma vidare.

När du passerat den där ryggsäcken som ligger och kräks ut sitt innehåll över din läsfåtölj och upplevt samma äckel varje gång … så kanske du behöver städa och stänga den innan du kan komma vidare!

När du bävat inför pappersbunten på ditt arbetsbord, anat alla svårigheter som göms i dess inre … så kanske det är den du behöver sätta igång med för att komma vidare.

Börja med sidan 1. Det brukar vara ett bra ställe att börja på.

Kategorier
Ett djefla lif

And that big ol’ house went up for sale

Skogslund – ett sydsmåländskt bo för tusen minnen.

… the days go slow into the changing season …

… and like a dream, a life, a reason,
everything must change.
And like a world,
this earth and seasons,
everything must change …

… all things must pass
none of life’s strings can last.
So I must be on my way,
face another day …

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Lumbago 2

Jag är inte rapportproducent för Cancerfonden för inte! Efter att ha skrivit och researchat om vårdkedjorna inom cancersjukvården kan jag inte låta bli att fundera över den avklippta kedja som jag själv befinner mig i.

1. Jag bedöms som akutfall.

2. Jag får utmärkt ambulanssjukvård och -assistans.

3. Jag får rimligt omhändertagande på sjukhuset. Ordination ges dock på ett idiotiskt sätt: det är meningen att jag ska lyssna, förstå och komma ihåg information som jag får klockan 1 på natten med svåra ryggsmärtor och resterna av en rejäl stesoliddos i kroppen. Vad sa han egentligen om paracetamol? Nånting var det, men oklart vad. För övrigt var han den där typen av läkare som kommer med slutsatser innan man hunnit säga vad man tänkte säga … men, ja ja. (Jag avstår från att klaga på att jag inte en enda gång lyckades få personalens uppmärksamhet via signalknappen, eller att läkaren bara lämnade mig i en förvriden position på britsen i undersökningsrummet som jag inte kunde ta mig ur och lät mig ligga där tills sköterskan hade tid att ta hand om mig).

4. Jag skrivs ut och skickas hem – inte rätt beslut, som jag ser det nu. Men jag gissar att de hade ont om vårdplatser. Och den liggande hemtransporten var helt ok. När jag fått veta att jag skulle hem ringde jag och gav anvisningar: flytta bilen från framsidan, lägg en madrass precis innanför dörren, se till att det finns lite kuddar. Det gick bra att tippa av mig från britsen.

5. Under tiden har recept ringts in.

6. Det finns inget steg 6, … eller 7 eller 8! Jag befinner mig nu praktiskt taget i limbo. Den enda skrivna information jag har är den som står på burkarna. En Voltaren gånger tre – det är ju huvudvärksdos! Och Paraflex verkar visserligen dämpa huggen något, men de är fortfarande närmast outhärdliga.

Vad händer i det här läget? Jo, jag börjar ta en massa nya vårdkontakter. Ringer hit och dit i hopp om att någon ska våga ge mig rejäla råd. Någon länk till läkaren som undersökte mig har jag inte, mer än hans namn på burken.

Så, varsågod Sörmlands läns landsting: här är ett förslag till modifierad vårdkedja för ryggpatienter. De kostar samhället en jävla massa pengar, och att bara hantera dem som akutfall utan uppföljning är inte bara inhumant – det är också samhällsekonomisk idioti.

Mitt förslag är alltså att en kontaktsjuksköterska kopplas in på ortopeden som läser min journal och ringer upp mig och hör hur det är med mig. Till honom/henne har jag sedan ett sökarnummer i en vecka eller två (IT-avdelningen får fixa tekniken med temporära nummer). Efter en vecka blir jag uppringd av en sjukgymnast som bokar in en tid med mig som verkar realistisk. Kontaktsjuksköterskan hör så att allt är ok, och sen går patientkontakten över till sjukgymnasten.

Dyrt med kontaktsjuksköterskor, säger någon? Då säger jag: det som är dyrt är alla övergivna patienter som ringer hit och dit och engagerar vårdgivare som inte är insatta i fallet. Vården får lägga enorma resurser på patienter som vill ha kontakt eller information, men inte vet vem de ska vända sig till – du behöver antagligen inte söka exempel nån annanstans än inom din egen familj. Meningen är inte heller att kontaktsjuksköterskorna ska sitta och maratonprata – de får lära sig att avsluta samtal på ett professionellt sätt så att patientkontakten bara tar ett par minuter när allt är ok.

Här som pdf för den som vill detaljerna bättre.

Kategorier
Ett djefla lif

Lumbago 1

Jag vill ju mest sprida glädjebudskap här på bloggen, men idag känns det som om jag är fast i Groundhog Day med mitt jävla ryggskott. Lika fjättrad vid tre positioner som igår: platt på rygg eller med vinklade ben på höger respektive vänster sida. Alla initiativ till utflykter från sängen belönas med seriekramper i muskelpaketet vid svanskotan. Tänk jävligaste sendrag , fast utan stegring –– bara pang på som ett hugg med spade i ryggslutet. Fotledsvrickning gör lika intensivt satans ont. Till slut blir man som en gnällande hund – ”Inte mer nu, snälla!”

Fast om jag ska vara positiv på något sätt så kan jag ju säga att det halva apotek som jag hävt i mig trots allt förändrat maktbalansen mellan mig och huggen: jag kan behålla kontrollen och en viss förmåga till planering. Det är inte som första kvällen då jag kastades ner i smärtgrytan med förbundna ögon och bakbundna händer. Men att följa alla välmenande råd om att jag måste upp och gå, det är bara inte möjligt – sorry! (Förtydligande: detta sägs av en som tävlingsidrottat och tränat sedan 12 års ålder och har en massiv erfarenhet av att övervinna plåga och smärta med viljans hjälp.)

Något som är en smula komiskt är hur jag passar på när huggen kommer. Säg att jag står bredvid sängen och behöver lägga mig ner. Om jag ska göra det planerat kräver det tid och flera tålmodiga moment. Men om jag nuddar nitroglycerinet i ryggen så att hugget kommer är det bara att kasta sig ner på sängen, placera alla kroppsdelar i position och hoppas på att jag hittat en ställning där jag kan ligga kvar.